Kvinna, 68 år

”Det var på midsommarafton för tio år sedan som jag helt plötsligt upptäckte att det var som ljusbågar på väggarna. Jag frågade de andra om de också såg dem, men det gjorde de inte. Jag förstod då att något inte stod rätt till med mina ögon.”

Så här berättar en 68-årig kvinna om sin första erfarenhet av sjukdomen glaukom. Hon kände till sjukdomen sedan tidigare då både hennes mamma och farmor hade glaukom. Pappan hade katarakt (grumling av ögats lins), så ögonsjukdomar fanns i hennes släkt. Eftersom hon kände till sjukdomen blev hon inte överraskad den där midsommaraftonen då hon upptäckte ljusbågarna.

Hon försökte få tid hos en ögonläkare, men väntetiden var så lång att hon istället kontaktade sin optiker. Här upptäcktes att trycket i ögat var förhöjt, vilket ledde till en remiss till ögonläkare. Där konstaterades att hon hade både glaukom och katarakt.

Hon fick ögondroppar utskrivet av läkaren och genomgick en laserbehandling. För att hitta rätt behandling har hon fått testa olika ögondroppar och nu står hon på en behandling som är effektiv och passar henne. Eftersom hon tycker att livet blir lite uppbundet, när man står på en medicin, har hon skapat en rutin kring sitt droppande.

”- Det är viktigt att få in en rutin så man inte glömmer att ta sina ögon-droppar! Jag tar mina ögondroppar två gånger om dagen, en gång på morgonen och en gång på kvällen. Jag sitter framför tv:n och tar mina droppar klockan nio. Det är enklare att komma ihåg att ta dem om jag tar dem klockan nio, för då börjar oftast ett nytt program som jag vill se på tv.”

Hon har även hittat sitt sätt att droppa dropparna i ögonen. Hon sitter på sin stol framför tv:n, lutar huvudet bakåt och droppar droppen i ögat. Efter det trycker hon mot tårkanalen (vid ögonvrån) med pekfingret i några minuter för att inte droppen ska rinna ner i svalget. På morgonen lägger hon sig ner efter hon tagit sina droppar och vilar i fem till tio minuter. I början tyckte hon att det ibland var svårt att få droppen precis där den skulle vara, men man hittar sitt sätt och lär sig med tiden, förklarar hon. Det finns även doseringshjälpmedel och droppstöd som man kan få som kan vara till hjälp.

När det gäller kontakten med sjukvården är hennes råd att skriva ner frågor som finns och ta med på läkarbesöket så man får svar på det man funderar över. Det är också viktigt att hitta en läkare som man trivs med. Hon tycker vidare att ögonsjuksköterskorna är mycket tillmötesgående och har mycket information att förmedla. De gör en stor insats.

Hon kontaktade själv Svenska Glaukomförbundet när hon fått diagnosen. Av dem fick hon broschyrer om sjukdomen och även deras tidning ÖgonTrycket, som hon hittade mycket bra information i. Det finns lokala patientföreningar, som man kan bli medlem i, vilket hon har blivit. Hon tycker att kontakten har varit värdefull både för att träffa andra i samma situation som henne själv, men även för att få bra information om sjukdomen.

Skugga, skymning och mörker är svårt för då ser hon inte så bra. Det är även svårt om det är för soligt och i motljus är det svårt att se annat än konturer. För att avhjälpa problemet med för starkt ljus, har hon ett par glasögon som automatiskt blir mörkare när man kommer ut. Hon har även märkt några gånger nu att hon inte ser det hennes man ser, till exempel en fågel som sitter på en stolpe vid vägen. Det är också lätt att missa raden över eller under i boken eller sifferraden intill i ett sudoku (sifferkorsord). Hon tycker trots detta att det finns mycket hon kan göra och livet ter sig inte så mycket annorlunda än förut.

Till andra som drabbas av glaukom vill hon säga:

”- Tänk positivt! Lev nu och lev efter de förutsättningarna du har nu. Det finns mycket hjälp att få. Sök information, kontakta en patientförening, det finns många hjälpmedel man kan få och till exempel ljudböcker får alla låna.”

2 kommentarer

  1. Ulla-Britt Sailon skriver:

    Den som söker han finner! Här fann jag en enkel och bra berättelse.
    Jag har funderingar på ämnet i fråga.
    Jag hade otur när mina anurysm åtgärdades med ett felaktigt material som gav mig en stor hjärnblödning istället och fick omopereras. Jag upptäckte därefter att synen var annorlunda och slutligen insattes en schunt för att blödningen förstört cirkulationen i hjärnan.
    Jag berättade att jag såg sämre, men detta skulle enligt läkarna bli bättre.
    Det har nu gått över ett år och har inte förbättrats, så jag försökte avhjälpa problemet med att införskaffa glasögon.
    Det hjälpt inte, blev yr och beslutade att gå till ögonläkare.
    Remissen från vårdcentralen återsändes från två sjukhus och hamnade slutligen hos en privat mottagning som misstolkade svenska språket på att det var bra att synnerven var bra istället för att undra varför den hade frilagts som operatören tvingats till då blödningen hade klistrat fast densamma med torkat blod.
    Ögonläkaren tycktes inte förstå detta och därför ifrågasätter jag om det var lättvindigast att ta till begreppet grå starr eftersom jag är över 60 år, eller om det är som han sa att det var grå starr som hade startat och är mest uttalat på ena och högra ögats sida.
    Som ni förstår så jagar jag efter information om det är vanligt att synen kan bli negativt påverkad efter hjärnblödningar eller shuntinplantage i hjärnan.
    Jag fortsätter att söka för jag eller ingen i släkten har glasögon.
    Tack för utmärkt information och hoppas att det kommer mer.

  2. Ulla-Britt Sailon skriver:

    Hejsan.
    Det har nu gått en tid efter min inlaga och kanske det är av intresse hur det har blivit.
    Jag är mer benägen att tro på den läkarens kommentar att det blir bättre, vilket det har blivit, inte fullt ut, men i vart fall bättre och tror inte att ögonfelet är resultatet med en inledande början till gråstarr som inte brukar bli bättre utan sämre.
    Jag kan tipsa om att den som drabbats av en hjärnblödning oftast får synnedsättning, men man skall undvika att införskaffa progresiva glasögon.

Lämna en kommentar

Skicka

Berättelser